Ingenmansland

​

2010-

När jag under 2009 reste runt i Mellanöstern i ett par månader upplevde jag någonting fascinerande men skrämmande. Jag skulle ta mig över gränsen från Akaba i Jordanien till Elat i Israel, till fots. När jag lämnade Jordanien och passerade vägspärren fick jag en stämpel i passet som talade om att mitt visum nu var förbrukat vilket därmed betydde att jag inte kunde återvända till Akaba. Innan jag nådde den israeliska vägspärren var jag tvungen att gå cirka sjuttio meter igenom ett område av ingenmansland. Då gick det upp för mig att om jag inte skulle bli insläppt i Israel (jag hade inget israeliskt visum) skulle jag fastna i detta ingenmansland. Vad gör man om man fastnar i ett ingenmansland? Det finns inget som kan liknas vid en svensk ambassad i ingenmansland. Finns det en risk att fastna för alltid? Som tur var blev jag insläppt i Israel, efter timmar av rigorös inspektion och impertinenta förhör.

Detta har fått mig att fundera över det faktum att vi fortfarande har nationsgränser och att kontrollen över dessa tycks öka. Ett exempel är den ökade bevakningen av EU:s gränser mot Nordafrika. EU vill minska invandringen från de afrikanska länderna och ger därför pengar och teknisk utrustning till nordafrikanska gränsstyrkor. EU ger dessutom andra länder ansvar för att stoppa flyktingarna  innan de når fram. Borde inte utvecklingen, i och med globaliseringen och inte minst Internet, ha tagit oss mot ett friare världssamhälle? Avståndet mellan världens nationer har minskat tack vare Internet, detta genom att Internet bland annat främjar tillväxten. Då nästan 2 miljarder människor använder sig av Internet spelar det en stor roll för upplevelsen att vi alla lever i en värld, att det finns människor över hela världen som vi kan nå via datorn. Information kan alltså tillgås med få eller inga begränsningar. Vi kan enkelt kommunicera och föra debatt med människor på andra sidan jorden. Samtidigt så har kontrollen av det nya offentliga rummet (Internet) eskalerat. I och med den teknologiska utvecklingen och alla nya möjligheter det innebär växer även rädslan och kontrollbehovet. Detta har vi sett i form av FRA-lagen, Internet-censuren i Kina och Googles utökade Internet-monopol i form av bland annat AdWords. AdWords fungerar så att företag betalar för vissa sökord på Google vilket betyder att de som betalar mest kommer högst upp på sökningslistan. Vilket i sin tur innebär att företagen bidrar till Googles växande monopol. Frågan är varför vi vill begränsa friheten? 

​

Kan det vara så att frihet inte kan existera utan en motpol? Uppstår frihet först när det finns begränsningar och regler? Innebär frihet för ett samhälle begränsningar för ett annat? För mig genererar dessa frågeställningar en tes om att förhållandet mellan frihet och begränsning är konstant men omstruktureras i takt med samhället. Förr inramades förhållandet mellan frihet och begränsningar av nationalstaten, nu har ramen utvidgats i och med globaliseringen. Ett exempel på detta är att EU tvingas stärka kontrollen och gränserna utåt för att friheten inom EU skall kunna expandera och bevaras inom EU:s gränser.

​

Jag arbetar med denna konceptuella tes, prövar dess möjligheter och olika infallsvinklar genom forskning och research. Arbetsprocessen leder till nya idéer som bildar konceptet i konstverket. Jag tar avstamp ur en personlig berättelse som utspelar sig utanför Sveriges gränser, sedan anbringar jag denna berättelse på en nu existerande plats, en plats som knyter an till den svenska historien. Jag jobbar alltså med en specifik plats som kan relatera till min egen historia som svensk medborgare. Jag har valt en plats som på ytan kan anses som okomplicerad och idyllisk men som rymmer mycket intressant historia. Platsen är ett gammalt kolerasjukhus på ön Fejan i Stockholms skärgård.

Fejan är en liten ö i den norra delen av skärgården med endast ett dussin permanenta boende. Under andra världskriget huserade man ester på ön Fejan. Trettiotusen ester flydde över Östersjön under de sista veckorna i september 1944. De flydde från den Sovjetiska ockupationen i illa medfarna båtar. De ester som anlände till de norra öarna transporterades till karantänsjukhuset (som uppförts under slutet av 1800-talet under en koleraepidemi) på Fejan. Därifrån skickades de vidare till flyktingförläggningar runtom i Sverige. Kolerasjukhuset på Fejan blev på så sätt ett ingenmansland då esterna inte längre befann sig i sitt hemland men heller inte hade blivit insläppta i det ”riktiga Sverige”. Även idag kan man se karantänsjukhuset som ett ingenmansland då det är övergivit och inte är en del av den verksamhet som bedrivs på ön. På samma sätt som jag befarade att jag skulle berövas mina rättigheter när jag befann mig mellan gränserna till Israel och Jordanien berövades dessa flyktingar inte bara sina rättigheter utan även sin frihet och tillhörighet.

Tanken är att fånga känslan av att befinna sig inom en kontrollerad och fixerad struktur som framkallar känslor av tomhet och vanmakt. En struktur som kontrolleras av en högre makt. Det behöver inte var en extern eller fysisk struktur, det kan vara upplevda gränser eller begränsningar som till exempel uppkommer ur byråkrati och sociala lagar. Genom att lyfta fram en bortglömd och till viss del förnekad del av historien kan jag förhoppningsvis tala om samtidens ingenmansland - det vill säga flyktingar som har hamnat mellan gränserna och därmed befinner sig i en Moment 22-situation.

​

I mitt arbete rörande projektet Ingenmansland har jag tittat på hur andra konstnärer har arbetet med liknande frågor för att på så vis få olika ingångspunkter i projektet.

​

Ett exempel är Gordon Matta-Clark som genom sina konstverk tillägnade sig platser för en social kritik. I hans verk In Bronx Floor: Floor Above, Ceiling Below från 1973 attackerade han den strukturella integriteten som fanns i befintliga byggnader, istället för att bygga upp platser. Detta gjorde han genom att hugga eller borra upp stora hål i väggar, tak och golv. Han kallade sina verk för ”anarkitektur” en ordlek som sammanslår anarki och arkitektur. Man kan säga att det var ett medvetet politiskt uttryck. ”Genom att bryta ner en byggnad gestikulerar jag mot de många aspekter kring de sociala förhållandena” sa han. Matta-Clarks syfte var att bryta ner barriärer mellan människor, bokstavligt och bildligt öppna upp dessa monumentala strukturer. 

​

Det som inspirerar mig beträffande Matta-Clark är hans angreppssätt. Hur han tog sig an de sociala frågorna som var centrala under denna tid och med dessa frågor som bakgrund gjorde någonting radikalt och väldigt fysiskt. Jag brukar ofta fastna i att man ska skapa någonting nytt, att man med olika medel bygger fram någonting. Matta-Clark gör tvärtom, han arbetar med någonting redan existerande och reducerar istället. Detta formspråk och tankesätt vill jag ta med mig i mitt projekt. Hans sprängkraft, energi och hans förmåga att göra någonting stort av stora frågor, vilket inte alltid är så lätt, vill jag adoptera. Då jag i mitt projekt ska jobba med en byggnad, en arkitektonisk struktur, ser jag Matta-Clark arbetssätt som en möjlighet att artikulera denna byggnad. Att öppna upp det övergivna karantänsjukhuset skulle få det mer synligt och ge större intryck.

​

En annan konstnär som också jobbar med större byggnader men som berör andra frågeställningar är Christo. Hans sätt att artikulera en byggnad ligger närmare mitt projekt än vad kanske Matta-Clarks arbetssätt gör.

Christo plockar fram de saker som ligger nära till hands och är välkända, och som vi lätt förbiser för just denna anledning. Christo uppnår denna sensibilitet genom att antingen beslöja eller avslöja. Han berövar oss välkända föremål genom att linda in dem och därmed göra dem främmande och mystiska vilket gör oss nyfikna. När vi sedan återupptäcker dem genom deras beslöjning ser vi dem med en ny medvetenhet, nya ögon. 

I Christos verk Wrapped Reichstag från 1995 handlar det om den historiska aspekten, att använda sig av en symbol för den tragiska utvecklingen i historien. Att på detta sätt börja gräva i ett redan existerande sår är såklart riskfyllt. Denna problematik ser jag som högst närvarande i mitt eget projekt, samtidigt som det är en mycket intressant uppgift att ta itu med. I Wrapped Reichstag berör Christo inte bara ett kapitel i vår historia utan även dagens samhälle (i detta fall Tyskland, i mitt fall Sverige) och vardagsliv, där vi bor bekvämt och inte ägnar oss åt alltför mycket eftertanke. 

Man kan säga att Christo hade ett omvänt angreppssätt i jämförelse med Matta-Clark. Han lindar in och beslöjar istället för att göra hål och öppna upp. Det fängslande hos Christo är hur han frambringar nyfikenhet. Att linda in och beslöja välkända föremål tycker jag är ett subtilt och vackert sätt att bygga upp spänning. Men att jobba med presentationen av mitt verk på samma sätt som Christo har gjort blir för uppenbart, det blir helt enkelt en dålig pastisch. Däremot vill jag hålla kvar tanken om att plocka fram nyfikenheten och på ett subtilt sätt artikulera det välkända.

​

Rachel Whiteread berör även hon det vardagliga och välkända. Hon tar objekt vi tror att vi känner till, som till exempel ett bord, en säng eller ett hus och gör dem till någonting materiellt som vi inte längre känner igen. Hon förstärker det materiella hos objektet och får det att verka vara mer än vad det är i sin fysiska form. Genom hennes gjutningsteknik får hon objekten att kräva uppmärksamhet. I verket House från 1993 utmanar Whiteread begreppen gemenskap, plats och säkerhet genom att göra ett monument över idén kring ”huset”. Den inre massan av huset har i praktiken blivit ett externt skelett som bildar en barriär, ett slags - i detta fall - ogenomskinlig bur, som exkluderar penetration och skyddar den mytomspunna interiören. 

​

I Whitereads verk är det helt enkelt presentationen av verken som väcker mitt intresse och ger mig inspiration. När jag ska förmedla en känsla som till exempel söndagsvemodet, som är väldigt komplex, har jag svårt för att ta till mig någon annans metod. Kanske beror det på att det är just en subjektiv känsla och därmed handlar om min egen tolkning. Däremot influeras jag av att se vilka känslor Whiteread lyckas förmedla via ett ändå ganska så traditionellt formspråk, det vill säga offentlig skulptur. Att via Whitereads konstverk se vad konsten faktiskt kan förmedla. Det öppnar upp min tro på att den konstnärliga installationen kan fungera som ett verktyg för kommunikation och intresseskapande. Dessutom tilltalas jag av hennes estetik. Hur hon lyckas frambringa en rörande känsla, någonting varmt och vänligt via hård betong, monumentala dimensioner och med grå öststats känsla. Hon förmedlar en värme och personlighet som idén om hemmet och huset faktiskt genererar, men i kombination med det utestängande och massiva. I mitt projekt vill jag använda mig av denna avskalade estetik och tänka stora dimensioner, inte enbart visuellt utan även idémässigt.

Hur ska jag då visualisera mitt projekt? Min vilja är att jobba med karantänsjukhusets struktur och skal, och genom enkla men iögonfallande förändringar artikulera dess historiska betydelse. Det kan ske genom samma bildspråk som Matta-Clark använda sig av, att man skalar bort och reducerar material. Ett annat alternativ är att använda sig av den existerande byggnaden och med denna som mall eller inspiration sedan skapa någonting nytt, någonting som uppstår ur den gamla byggnaden och samspelar med den. Jag föreställer mig att det måste ske relativt monumentala ingrepp för att de ska kännas av och synas på en sådan plats som Fejan.

Allt det researcharbete som kommer att stå till grund för dels den konstnärliga visualiseringen men också för de möten och kontakter som kommer att knytas vill jag sammanställa och presentera i anslutning till det konstnärliga arbetet med sjukhuset. Jag tänker mig att detta material kan presenteras och förmedlas i form av en publikation eller en utställning i form av text, bild och fotografi.

​

Vad finns det då för moraliska aspekter i detta projekt? När jag har presenterat projektet för personer inom konstområdet har frågor kring mina personliga erfarenheter och min egen ställning i detta kommit fram. De menar på att min ställning som svensk medborgare med svensk bakgrund och utan några personliga erfarenheter av migration gör det problematiskt för mig att driva ett sådant projekt. Personligen anser jag att man måste få ta sig an ämnen och frågor, även om de är kontroversiella eller ej, trots att man saknar personlig erfarenhet i just dessa ämnen. Att man besitter ett genuint intresse och visar respekt för historien och de människor man möter borde vara avgörande för hur projektet tas emot, inte konstnärens bakgrund. Många ställer även frågan om jag har någon personlig koppling till Fejan, som om det skulle göra verket mer intressant. Det visar på att det fortfarande finns en idé om att den sanna historien, det självupplevda och personliga, besitter högre status och kvalité än det icke självupplevda. Jag trodde att man hade en mer öppen inställning till vad en konstnär får och kan ta sig an i sitt arbete. Jag tror att det delvis är detta snäva synsätt som gör att de moraliska frågorna sätter käppar i hjulet istället för att öppna upp och skapa intressanta tankegångar och diskussioner kring just moral. Dessa funderingar utgör såklart en viktig del i arbetet kring Fejan-projektet. 

​

Fortsättning följer…