För att vi ville ha det lite bättre
Site specific installation at the art gallery Artipelag, 2014.
En kiosk som ser ut att höra hemma i en miljonprogramsförort från 60-70-talet. Kiosken är uppbyggd av betongelement med platt tak och släta fasader. En avskalad byggnad som är enkel och rättfram med vissa typiska detaljer.
Jag fann inspiration från brutalismen, en arkitekturteori som glorifierar det fula. Likt brutalismen ser jag funktionella detaljer och tekniska lösningar som vackra attribut.
Att miljonprogramshusen är neutrala, enkla, rationella och anonyma tilltalar mig. Alla passar in i en sådan typ av byggnad och alla är också välkomna. Det är någonting häftigt och imponerande med den optimism och framtidstro som man hade när man satte igång och började bygga miljonprogramshusen. Man ifrågasatte inte så mycket utan istället trodde man på fördelarna och det tycker jag är fint, vi skulle behöva mer sånt idag. Dessvärre börjar den här typen av hus att utrotas. Vi har inte tagit hand om våra miljonprogramshus. Omålade betongelement är en raritet idag, och jag har alltid varit för att man ska värna om det som är hotat. Att bevara och lyfta fram det sällsynta.
I mitt konstverk sammanför jag två miljöer som ligger mig varmt om hjärtat, skärgården och förorten, och berikar skärgården med någonting annat än röda stugor. Jag har själv vuxit upp i ett förortsområde, samtidigt så spenderade jag alla mina barndoms somrar i Stockholms skärgård. Dessa två vitt skilda världar har haft stor betydelse för mig och därför vill jag ta med mig förorten ut till skärgården. Mitt sociala nätverk i förorten hade ingen relation till skärgården och skärgårdens relation till förorten är tyvärr obefintlig.
Den utopiska visionen vore att göra skärgården mer mångkulturell och en del av integrationsarbetet. Men min uppgift här och nu är att förse den vackra naturen och skärgårdsmiljön vid Artipelag med lite ny energi, någonting som bryter av det idylliska och som öppnar upp folks medvetande. Jag önskar att skärgården idag var mer som ett miljonprogramshus, inbjudande och att alla ska känna att de passar in. Skärgården ska som bekant vara levande, annars riskerar den att bli som Bollnästorget på Skansen. Skärgården behöver få en bit av förorten och bli lite mer avslappnad och helt enkelt plocka fram den lekfullhet som man kan läsa om i gamla skärgårdsberättelser.
Andra har skrivit:
Björn Wiman, Dagens Nyheter
Sebastian Johans, Uppsala Nya Tidning
http://www.unt.se/kultur-noje/konst/bortom-glittrande-soluppgangar-3210332.aspx
Lennart Spetz, Nacka Värmdö Posten
http://www.nvp.se/Arkiv/Artiklar/2014/05/Konstnarernas-skargard/
Svenska Dagbladet
https://www.svd.se/artipelag-kryssar-mellan-stilar
English
A kiosk that seems to belong in a Swedish million program suburb from the 60s-70s. The kiosk is made of concrete elements with flat ceilings and smooth facades. An elementary building that is simple and straightforward with some typical details.
I found inspiration in the style brutalism, an architecture theory that glorifies the ugly. Like brutalism, I see functional details and technical solutions as beautiful attributes.
The fact that the million program houses are neutral, simple, rational and anonymous appeal to me. Everyone fits into such a type of building and everyone is also welcome. I’m impressed by the optimism and future hopes that they had when they started the building of the million program houses. They didn’t question so much, instead they believed in the benefits and I think that’s nice, we need more of that in these days. Unfortunately, this type of houses begin to be eradicated. We have not taken care of our million program houses. Unpainted concrete elements are a rarity today, and I've always advocated that we should protect what is threatened. To preserve and highlight the rare.
In my artwork I combine two environments that’s closed to my heart, the archipelago and the suburb, and enrich the archipelago with something other than red cottages. I have grown up myself in a suburban area, at the same time I spent all my childhood summers in the Stockholm archipelago. These two widely different worlds have been of great importance to me and therefore I want to bring the suburb with me, out to the archipelago. My social network in the suburb had no relation to the archipelago and the archipelago's relation to the suburb is unfortunately absent.
My utopian vision is to make the archipelago more multicultural and a part of the integration. But my task here and now is to provide the beautiful nature and environment at Artipelag with some new energy, something that will disrupt the idyll and open up people's consciousness. I wish that the archipelago could be more like a million program house, inviting and easy to adapt to. As you can read in all the travel folders, we want the archipelago to be vivid, otherwise it risks being Bollnästorget at Skansen. The archipelago needs to get a piece of the suburb and in that way become more relaxed and simply pick up the playfulness that you can read about in old archipelago stories.
Others have written:
Björn Wiman, Dagens Nyheter (Swedish)
Sebastian Johans, Uppsala Nya Tidning (Swedish)
http://www.unt.se/kultur-noje/konst/bortom-glittrande-soluppgangar-3210332.aspx
Lennart Spetz, Nacka Värmdö Posten (Swedish)
http://www.nvp.se/Arkiv/Artiklar/2014/05/Konstnarernas-skargard/
Svenska Dagbladet (Swedish)
