Lösfyndet
Object, 2012.
Jag har skapat en artefakt eller egentligen ett lösfynd, det vill säga ett upphittat föremål utan information kring upptäckten. Föremålet har således inget historiskt eller vetenskapligt värde.
Lösfyndets yttre, som kan liknas vid ett psalmboksfodral, har inte särskilt mycket att göra med dess innehåll. Psalmboksfodral är inte alltid just skydd för psalmböcker utan kan helt enkelt vara rikt dekorerade förvaringsaskar som passar bra bredvid böckerna i psalmbokshyllan. Fodralet och texterna bildar ett objekt tillsammans.
Att någon har skapat berättelsen om Lösfyndet kommer betraktaren förstå då denne tittar närmre på föremålet. Föremålets yttre avslöjar att det är relativt nygjort, mer eller mindre uppenbara tecken antyder ett icke naturligt åldrande. Även texternas visuella uttryck avslöjar att det rör sig om ett skapat lösfynd. Fodralet förstärker känslan av en mystisk artefakt, någonting gammalt som har varit men av någon anledning fallit i glömska. Texterna tillsammans med objektets visuella uttryck skapar en egen historia som beaktar både vår samtid och vår upplevda historia.
I mitt arbete med Lösfyndet har jag använt mig av det visuella språk som man ofta förknippar med historiska föremål och med hjälp av detta försöker jag skapa bilder som triggar igång tankar och känslor. Jag har valt att utesluta allt ljus i texterna och endast hänge mig åt det mörka och hemska. För i allt det dystra och mörka, utan en enda ljusglimt, uppstår oftast självförsvaret i form av ett ifrågasättande. Man undrar om allting verkligen kan vara så eländigt som det verkar, för det måste väl ändå finnas någonting som är ljust och upplyftande? Min ambition med Lösfyndet är att betraktaren ska poängtera detta för sig själv. Hen kan förhoppningsvis skapa sitt eget ljus utan att jag som upphovsman måste lägga det i dennes händer.
En annan orsak till att verket är fyllt av idel mörker är att i hopen av allt elände uppstår humorn. Humorn räddar oss när vi tror att vi är på väg att gå under. Det blir ett slags överslag.
Min vilja är inte att skapa någonting hemskt och nedbrytande, då hade jag gjort någonting helt annat. Jag vill istället visa på den bisarra symbiosen mellan just olycka och humor.
English
I have created an artifact or actually a ”lösfynd”, that is, a found object without information about the discovery. The object thus has no historical or scientific value.
The outside of the ”lösfynd” is similar to a psalmbook case but does not have much to do with its content. Psalmbook cases is not always just protection for psalmbooks but can also be richly decorated storage boxes that fits well together with other books in the bookshelf. Here, the case and the texts form an object together.
The viewer will notice the fact that the story of Lösfyndet is fictional when she/he looks closer to the object. The outer surface of the object reveals that it’s actually relatively new, more or less obvious signs indicate a unnatural aging. The visual expression of the texts will also reveal that it’s a fictional object. The case reinforces the feeling of a mysterious artifact, something old that has existed but for some reason has fallen into oblivion. The texts together with the visual expression of the object creates an own story that involves both our contemporary and our perceived history.
In my work with Lösfyndet I ’ve used the visual language associated with historical objects to create images that trigger thoughts and feelings. I have chosen to exclude the bright side in the texts and only indulge in the dark and horrific. Because in all the gloomy and dark, without a single glow of light, the self-defense usually arises in the form of a questioning. One is wondering if everything really can be as miserable as it seems, there must still be something that is bright and uplifting? My ambition with Lösfyndet is that the viewer should point out this for herself. Hopefully, she/he can create her/his own brightness without me having to put it in her/his hands.
Another reason why Lösfyndet is filled with pure darkness is that in all that misery, humor arises. Humor saves us when we think we are about to go under. There is a kind of transposition.
My will is not to create anything terrible and destructive, then I would have done something completely different. Instead, I want to showcase the bizarre symbiosis between misfortune and humor.
Text included in Lösfyndet:
”Våra fäder är de som ni dödade. Vi, som ni ser här, har kommit för att hämnas våra fäders tortyr och lidanden, för att återgälda allt det onda som ni åsamkade dem. Därför skall vi göra slut på er alla, vi skall döda er och inte en enda av er skall undkomma.”
Då föll folket på sina knän och grät.
”Ha förbarmande med oss. Det är sant som ni säger att vi har förgripit oss mot era fäder och att de ligger begravda”, sade de.
”Hör nu vår dom som vi skall meddela er. Lyssna noga”, sade bröderna. ”Eftersom varken er stora makt eller ert folk längre existerar och ni inte förtjänar något medlidande, så skall er ställning bli lägre. Endast skogens och vildmarkens barn skall tala med er. Syndarna, de onda, de sorgsna, de olyckliga, de som har gett upp kommer att välkomna er. Aldrig mer kommer ni att gripa människor för att offra dem. Kom ihåg det, ni har sjunkit i rang.”
Så började folkets undergång, deras klagovisor. Deras forna makt var nu inte mycket värd. Om sanningen skall fram visste de inte ens vad gott var. Redan åsynen av deras fasansfulla ansikten skrämde folk. Också i sina hjärtan var de falska, svarta och vita samtidigt, besatta av avund och hämndlystnad.
Så gick deras storhet om intet, så kom deras rikes nedgång och fall.
Budbärarna visade dem vägen, ner för mycket branta trappor steg de ner. Gick så ännu längre ner tills de kom till stranden av en flod, en strid ström mellan ravinerna, och tog sig över den. De mötte en man som sa: ”Nu skall ni gå till det där huset. Där skall ni få stickor att tända era cigarrer med och där får ni sova.” I nästa ögonblick steg de in i Mörkrets Hus.
Hans vandringsfärd mot bergsklyftan är så besvärlig att han utmattad och flämtande sjunker ner till marken. Han förmås fortsätta först när tanken om ärelystnad och ryktbarhet slår honom. Då han fattat mod och fortsatt sin vandring hör han någon nedanför sig tala. Talet övergår snart i ett frustande vrål och när han böjer sig ner för att skönja vrålets källa får han syn på en man som fattat eld. På några sekunder förvandlas mannen till aska.
Så gav de sig av, började nedstigningen. Steg snabbt ner för trappstegen, genomkorsade flera strömmar och raviner och sedan förbi några fåglar. Tog sig också över en flod av förruttnelse och en annan av blod, där de kunde ha gått förlorade. Men de rörde aldrig vid dem med sina fötter.
Snön yr från alla världshörn, vinden svider och frosten biter genom allting. Sommaren är försvunnen, det finns ingen värme. Världen är full av kamp men detta krig är inte som förut. På den yttersta dagen skall människornas sinnen bli förvillade och då glömmer de gammal sed och ära. Bröder kommer att gjuta varandras blod och fäder kommer inte att skona sina söner.
Jorden börjar gunga, träden lossnar vid roten och faller omkull, klipporna brister med ett vidunderligt brak och havets vågor piskar långt upp på land.
De gick in i Fladdermössens Hus. Huset var fyllt av fladdermöss. Därinne sov de hopkrupna i sina säckar och blev därför inte bitna av de som bodde i huset. Fladdermössen skrek och tjöt hela natten. Så sade den ena brodern till den andre: ”Se efter du om det har börjat ljusna.”
”Kanske det, jag skall se efter”, svarade han.
Och eftersom han längtade så efter gryningen utanför säckens mynning, bet fladdermusen genast av hans huvud och hans kropp var nu utan huvud.
Brodern frågade igen: ”Har det inte ljusnat ännu?” Men hans bror rörde sig inte. ”Var har du tagit vägen? Vad har du gjort?” Men han förblev orörlig och tyst. Då blev brodern utom sig och skrek: ”Det är ute med oss!”
Vad är det för en pest som har gripit människan? Att fråga om allting vad det är? Vad är det för plågoande som har tvingat dem ut ur den övriga flocken av krälande och flygande varelser på jorden? Vad tvingar dem att se på sin värld och sitt liv uppifrån, utifrån, med kalla främmande ögon? Torde de verkligen finna det smått och ingenting värt? Vart bär det hän, hur skall det sluta?
Människorna sprang så fort de kunde. De försökte klättra upp på hustaken men husen rasade över dem och kastade dem till marken. Då försökte de ta sig upp i träden men träden slungade iväg dem så långt bort de kunde. De ville gömma sig i grottorna men grottorna sjönk ner och dolde sig i marken. Tillslut gick de under och deras kroppar förstördes och tillintetgjordes.
Som en upptäcktsresande kom han till ett land där invånarna har egendomliga vanor. Några vältrar sig i smuts, några badar i kokande beck och andra ägnar sig åt brottning. Likt en besökare på ett sjukhus går han från sal till sal och säng till säng och ser de uppsvällda och vanskapta offren för svåra sjukdomar. Han är en person som hamnat mellan två kämpande arméer på ett slagfält och ser sig omgiven av tusen döda.
Han vet att helvetet är en straffanstalt, att det är de fördömda som vistas här. Han blev påmind samma ögonblick han trädde in, över porten står skrivet: ”Genom mig går man in i den sörjande staden, genom mig går man till den eviga smärtan, genom mig går man till folket som förlorats.”
Det är den gudomliga rättvisan som har skapat helvetet. I jordelivet triumferar ondskan medan den gode får lida. Därför måste kärleken och rättvisan återställa balansen efter döden. Allt tvivel om detta måste man lämna bakom sig. All feghet måste vara död.
Kunskapen om godheten och om den högsta sanningen har de dömda i helvetet förlorat.
”Vad är det för frukt som växer på trädet? Är det inte underbart hur det dignar av frukt? Måste jag verkligen dö, förgås jag om jag plockar en av frukterna?” frågade hon. Då började skallen som hängde bland grenarna att tala: ”Vad är det du vill? Det är ingenting annat än skallar som hänger på grenarna.”
”Vill du kanske ha dem?” frågade han.
”Ja jag vill ha dem”, svarade flickan.
Han faller i gråt de rättvisa straffen till trots. Han grips av förfäran och medlidande när han ser till vilka hemska mål synden för. Varje straff är en möjlighet och ett hot mot honom själv, som ännu inte har avslutat sitt liv.
Han ser underjorden som ett land där människor oförklarligt lider. Han ser inte straffen.
Människorna plågas av smuts, sönderslitna av sina passioner. De är i landsflykt. Deras kroppar är täckta av bölder, uppsvällda, utmagrade och sönderslitna.
De är insnärjda i sina lögner, nedsölade av sina laster. De plågas i evighet av tanken att de svikit sina löften, att de förspillt sina möjligheter. Deras handling kan aldrig göras om och har för alltid avgjort deras liv.
”När människan insomnar lämnas stoftet kvar. Själen befrias och prisas med minne, vilja och förstånd. I dödsriket bildar den åt sig en skugga och det är med skuggans hjälp den döde talar. Skuggan skrattar, gråter, suckar och har alla slags begär. De döda är i allt lika de levande. Därför måste du acceptera dem,” sade han. ”Skuggorna av de döda i varje människas liv måste blomstra, ty de spelar en avgörande roll,” klarlade han varpå han lämnade sin förtrogne med allvarsam blick och sjavande steg.
”Du är människa och därför skall du straffas”, sade han. ”Du skall känna deltagande inför de sjuka och förskräckelse i de våldsammas cell på sinnessjukhuset. Du skall känna obehag inför nedriga och vidriga människor. Ty i teorin ter sig tolerans och medkänsla lätta att praktisera men i helvetet skall du sättas på prov. Att undertrycka belåtenhet och skadeglädje skall förbli din angelägenhet.”
Hans namn skall leva. Hans personlighet skall upplevas i handlingen. På så vis har han blivit bönhörd. Hans skugga skall ständigt kastas över de döda. Ty han lever i vår egen inbillningsförmåga.
Det finns en tröst i hopplösheten, så som den existerar i underjorden. I underjorden finns ett rike där människor lider utan hopp och mening, där sinnena är spända och känslan är vaken. De står inför det meningslösa lidandet utan förklaring. Men i ett ständigt förnyat och oåtkomligt hopp ligger en större plåga än i medvetandet om det definitiva.
Lidandet i vår värld är stumt. Om lidandet och smärtan förblev stum skulle de överväldiga oss. Jag skall ge en stämma åt det gränslösa lidandet ty smärtan som får ord ger även den nedrigaste mod att stå ut. Jag skall göra bot för den meningslösa smärtan genom ord, medvetenhet och minne och jag skall göra det med våldsam kraft, sådan kraft att ni kanske inte står ut.
I helvetets förgård finns de föraktliga människorna, vilka varken har mod till att trotsa eller bejaka. Ett feghetens följe som himlen förnekar och helvetet ej vill veta av. De avundas varje annat öde, gott eller ont kvittar.
I skogen och på slätten ylade vargarna. Om han mötte en jätte fick han inte tala med honom. Jättar kan fånga en man med hans ord och därigenom skada honom. Han visste jämväl att det som han mötte på vägen inte var sådant som det föreföll vara, och därför var det farligt att ta på de föremål som han såg.
Det är mörkt i underjorden och de olyckliga som vistas där lägger inte märke till en ensam besökare. Inte heller att denne besökare är av annan sort än de själva. Ty i underjorden lever människor som är utom sig, därav deras ouppmärksamhet. De finner inget intresse för sina medmänniskor. Var och en av dem har nog av sin egen smärta. Var och en är sluten i sig själv och detta är deras straff.
På andra sidan jordklotet, mitt i ett oändligt hav, lyser solen. Här skall varje möte präglas av förskräckelse och häpnad.
”Solstrålarna tränger ej igenom ditt bröst”, ropade de högt och häpet. De greps av nyfikenhet, ett tecken på att de befinner sig i ett lyckligare tillstånd än de dömda i helvetet. De vill öka sin kunskap och vidga sitt medvetande. De vill tro på möjligheten till odödlighet genom det skapade verket.
Vid tjärnen möter han en skara människor vilka under gråt närmar sig honom ytterst långsamt. Han associerar först till en böneprocession men då de kommer närmare ser han att deras huvuden vridits ett halvt varv runt. De kan således inte se framåt utan tvingas att vandra baklänges. Därav den långsamma takten. Tårarna rinner längs deras kinder, ner på ryggarna och ner mellan deras nakna skinkor. De plågas ty de har försökt att blicka in i framtiden. Därför har deras huvuden vridits om.
I all fruktan och smärta lyckas han bevara sin mänskliga och konstnärliga balans. Trots det har hans själskraft försvagats av allt han har upplevt. Känslorna smittas så sakteliga av den pest som alltjämt omvärver honom. Han dras in i ondskan och raseriet och är nära att gå under.
På avstånd kan man se en rad höga torn och han närmar sig något som liknar en stad. När han kommer närmare ser han att det han trott var torn i själva verket är jättar. De står i en ring bundna med starka kedjor. I deras uppenbarelse kan han urskilja en förening av förnuft, onda vilja och övernaturlig kraft. Detta släkte finns ej längre på vår jord. Deras skuld består därmed av deras enorma storlek och det är således därför de har, likt mammuten, dött ut. De är förlorare som har underlåtits av historien.
Inga drömmar finns i underjorden. Finns det en dröm om någonting annat, någonting bättre, är det en lögn. När lögnen har skingrat sig ser man med ny kraft all denna förödelse, att allt är öken och död. I det levande livet är det dock omöjligt att ge efter för illusionen att livet har en mening.
Där sträcker sig vilda fjäll och stiglösa skogar. I fjällen finns kala, steniga marker skiftande med branta bergssluttningar. Iskalla strömmar forsar ner och rycker med sig allt som de möter i sin väg. Skogen är så stor och snårig att det fodras mod att våga sig in i den och ännu mera förstånd att levande komma ut ur den igen. När man vandrar där, över fjället och genom skogen, kan det hända att regn och snö alldeles förmörkar himlen.
Den ensamme mannens hand är vänd mot alla och allas mot honom. Hans tankar blir själviska och förgiftade av hat. Om en man går ensam in i dödsriket kan han endast hata. Han kan aldrig hysa vänliga känslor för någon, han är självisk och girig och vill äga alla ting själv. Heder känner han inte och ärlighet är lika främmande som ljuset i den innersta själen.
Himlen rämnar och bron börjar darra och brister med ett dån. Alla de döda samlas på slätten som är så bred att den mäter hundratals mil på vardera sida. Likt ett tåg vältrar de sig fram. Fasa griper alla levande varelser och ting, de flämtar av rädsla. Örnen lyfter från sin likhög och flyger hotfullt bort över jorden mot det bottenlösa djupet.
Det är en å som kommer österifrån, full med knivar och svärd. Där vadar de män som genom förtryck och tyranni har ödelagt andra människors liv. Ovanför deras huvuden störtar de klart lysande stjärnorna, tårar som för alltid skall erinra deras synd. Över allt detta skall tuppen gala tills de döda återigen vaknar.
Då gav de honom den fågel som skulle bli hans undergång. När han hade slutat att äta gav de sig iväg mot öst där det stora berget låg. Snart började hans ben och armar förlora kraft. Han berövades sin styrka och han kunde inte längre rubba bergen, ännu mindre jämna dem med marken. Då band de honom. De band hans händer bakom ryggen och nacken mot fötterna, fällde honom till marken och begravde honom där.
Deras verk var inte gott nog; det flöt ut, var slappt och kunde inte röra sig. Det talade men hade ingen själ och inget förstånd och sögs därför ner i vattnet. De förintade och dödade sitt verk. De tryckte ut dess ögon, högg av dess huvud och slet sönder dess kropp. Trots detta visade sig varken solen, månen eller stjärnorna sitt ansikte.
